Guldkorn från Youtube

Youtube är – som Fredrik Strage konstaterat – en guldgruva för musikarkeologer. Plötsligt kan du återuppliva det där TV-inslaget med Talking Heads från 80-talet som etsade sig fast. Eller hitta helt nya klipp med favoritartister du knappt trodde det existerade några rörliga bilder på. Här är några personliga favoriter.

DAVID BOWIE PÅ SNL 1979

Jag måste ha sett det här inslaget första gången i någon av alla de kanaler som sände reprisavsnitt av SNL i USA på åttiotalet. Showens värd är Martin Sheen som gör en underbar parodi på Apocalypse Now. Sheen ger sig – på uppdrag av filmbolaget – upp för en flod i Fillipinerna för att söka efter en urflippad Francis Ford Coppola som överskridit budgeten för filmen med miljarder och valt att avbryta all kontakt med filmbolagsrepresentanterna. Bowie framför ”TVC15” och ”Boys Keep Swinging” tillsammans med crossdressarna Klaus Naomi och Joey Arias.

TVC15

PENNEBAKER TOLKAR DUKE ELLINGTONS ”DAYBREAK EXPRESS”

I sanning ett stycke revolutionerande musikhistoria och kanske den första musikvideon. Pennebaker låter kameran flyta fram genom ett soldränkt New York och skapar en perfekt harmoni mellan bild och musik.

Daybreak Express

  

RAMONES ANALYSERAR SITT SAMARBETE MED PHIL SPECTOR

På papperet var det ett drömprojekt. Demonproducenten Spector skulle ta sig an punkikonerna Ramones. Men i verkligheten blev det en katastrof. Plattan – ”End of The Century” – var förvånansvärt blek och även början till bandets sammanbrott. Skillnaderna mellan Joey, idealisten och Johnny, pragmatikern blev alltmer tydliga. Fast det största problemet just då var Phil Spectors vansinne och perfektionism. Han kunde tvinga Johnny att spela samma not 60-70 gånger, vilket måste varit en plåga för rockern.  Spectors vapenfeticshism  och paranoia ledde också till att han i princip höll bandet som gisslan i sin villa i LA under en kort period.

Länk 

Årets bästa låtar

Ja. Då var det dags att summera 2007, och ta mig sjuttsingen. i skrivande stund känns det förbannat kul. 
1. The Arcade Fire – No CarsGo
Dum, dum, dum….Hey! Dum, dum, dum…Hey! 
2. Beyoncé – Deja Vü
Tillbaka till det gamla stompen vilket är kul. Men framför allt årets hårdaste basgång och en underbar refräng. 
3. Feist – My Moon Man
Powerpop från indieland. Och man vill bara gå till MUG och gifta sig med ett piano så fort låten är slut.
4. Frontera – Rouge
Minimalismhousen dominerade stort i år. Igen får man väl säga. Jag misstänker också att Frontera har John Carpenters samlade musik på piedestal hemma.  
5. Ghosts – Stay The Night
Årets skönaste bagatell. 
6. Glass Candy – Candy Castle (Demo) 
Årets djupaste nostalgi. Come On! Com On! 
7. Jens Lekman – The Opposite Of Hallelujha
Årets bästa västkustspop.  
8. José Gonzales – Killing For Love
Äntligen fick jag svar på varför jag ägnade halva året åt att återupptäcka Crosby, Stills & Nash. Titellåten till filmen Quentin Tarrantino borde göra. 
9. LCD Soundsystem – Get Innocuous
Jag fullständigt älskar detta. Hela New York på 7 minuter och 12 sekunder. 
10. Mark Ronson feat. Amy Winehouse – Valerie
Årets få alla i hela baren att vicka på rumpan-låt. 
11. Matthew Dear – Elementary Lover
Snöade in på Remain In Light i år. Det här är den logiska fortsättningen. 
12. Quentin Harris – Let´s Be Young (Ashley Beedle Edit)
Ibland måste man offra sitt underbara vardagsliv, bege sig söderut och dansa på en glittrig klubb med utsikt över Medlehavet. Då är det skönt att ha Quentin Harris och Ashley Beedle i bagaget. 
13. Shout Out Louds – Possible Remake
Årets remake. 
14. Studio – Self Service
Larry Levan ler i sin himmel och Steve Strange tar en lång söndagspromenad i Notting Hill. 
15. The Thrills – I Came All This Way
Irländarna återvänder till rötterna, vilket betyder svettigt bra melodier. 
16. Tiger Stripes & Kerri Chandler – Rain Song
Årets gitarrip. Originalet hittar du på Chocolats ”King of Clubs”. Lyssna på den 15 minuter långa Tom Moulton-mixen….oj oj oj vad bra. 
17. TTA – A New Chance
Det här kan verka förvånande, men ”A New Chance” är en utmärkt låt att äta frukost till.  

God Jul och ett Gott Nytt År 

/A

Ed Harcourt på Stora Teatern

På tisdagskvällen tog jag mig till Stora Teatern för att se på Ed Harcourt. Ett kyligt regn strilade ner och jag var lagom förväntansfull, främst för att min relation till engelsmannen ärligt talat är obefintlig. Hemma ligger i och för sig plattan ”Strangers” – men jag lyckades aldrig komma in i den och gav upp efter tre lyssningar. Det saknades de där låtarna som tar tag i dig, de självklara melodierna. Tyckte jag.

Men jag hade gott sällskap i tisdags och den inbjudande teatern var fullsatt upp till tredje balkong. Scenen var också exemplariskt dekorerad. Ett gammalt piano med en kandelaber, en gatlampa, en obestämd buske. Det var laddat för en stämningsfull afton.

Ed går på tillsammans med sin gitarrist och verkar vara på bra humör. Publiken är dock ganska avvaktande och kommer inte igång förrän han kör call and respons mellan balkong och parkett.

Efter några låtar inser jag att Ed Harcourt har det mesta för att bli en ikon inom nya singer song writer-vågen (vilket han kanske redan är för många). Där finns en känslig och uttrycksfull röst, en behaglig engelsk självdistans, ett eget pianosound och lagom mycket good locks. Det enda som saknas är starka låtar. Ed saknar helt enkelt starka låtar. Därför funkar det inte här och nu för mig. Melodierna rullar på i en närmast oändlig likformighet med komp av piano och gitarr. Enda gången han bryter rytmen är när han kör några mer ruffa nummer med loopat trumkomp och megafonsång. Men bara då infinner sig någon slags nerv. Tyvärr räcker det inte.

Nu kanske det är orättvist av mig att döma Ed utan att ha full koll på skivor, texter, subtexter, historien bakom. Men jag ser vad jag ser och hör vad jag hör och min teori är att Harcourts musik funkar bättre när man är på tu man hand med honom, när man har gott om tid att urskilja de små nyanserna och få personlig kontakt med musiken. För mig infinner sig inte den kontakten på Storan den här kvällen.

Mer alternativ julmusik

På allmän begäran:

1. Cat Stevens – Peace Train 
2. Bruce Springsteen – Darkness On The Edge of Town
3. David Sylvian – Forbidden Colours
4. Eddie Kendricks – He´s A Friend of Mine
5. Brian Wilson – Love And Mercy
6. Blur – The Universal
7. Joe Smooth – Promised Land
8. Augustus Pablo – Guess Who´s Coming To Dinner
9. Martha Reeves & The Vandellas – Come Get These Memories
10. Koop – Come To Me

Gangstarap dissekerad och analyserad

Någon fick för sig att göra en matematisk inventering av innehållet i gangstarap.

En fröjdefull jul utan julmusik

Julen för med sig många avarter av mänskligt beteende. Inte minst gäller detta det eviga spelandet av samma gamla julhits. Förvisso är jag inte främmande för lite julstämning, men efter att ha hört Absolut Christmas tio miljoner gånger uppnås denna stämning bäst långt ut i skogen utan några andra ljud än kängtramp i snön. Nu har jag också varit med så många år att till och med Phil Spectors julskiva börjar skära illavarslande i hörselorganen fram mot Lucia. Så vad göra? Jo, din egen julskiva så klart. Här är några låtar som kanske ger den rätta känslan i vintermörkret. De brukar fungera för mig.

1. Beach Boys – God Only Knows  (bjällerklang och skön sång ger det rätta Spectorsubstitutet)
2. Curtis Mayfield – This Year ( perfekt för nyårsafton, också)
3. Jens Lekman – Opposite of Hallelujha (fin att dansa runt granen till, tror jag)
4. Kraftwerk – Neonlicht   (en modern jul är elektrisk)
5. Paul McCartney and The Wings – Let em In  (släkten är bäst)
6. Pet Shop Boys – It´s Alright (Julen är hoppets tid, och housens)
7. Bob Dylan – Ring Them Bells (Allsång för de ensamma)
8. The Cure – Pictures of You (Jul är inte alltid så kul)
9. Metropolis – I Love NY ( där julen är allra bäst)
10. Frankie Goes To Hollywood – Power of Love (sakralt)

Fast den här jullåten är outslitlig

Ny Lista

10 låtar som flöt upp till ytan 2007 kan du läsa om här.

Junger Amerikanischer Jens

Som sista människan i världen tänkte jag nämna något om Jens Lekmans nya platta. Ärligt talat har jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans röst (för gnälligt som i en majoritet av svensk indie) men på ”Kortedala” funkar det mycket bättre. Varför? Har inget rakt svar på det…men på något sätt stakar han ut vägen mot ett helt eget uttryck. Till skillnad från många andra tycker jag dock att de övertydliga soulpastischerna ”And I Remember Every Kiss” och ”Sipping On The Sweet Nectar” är aningen för mycket …just pastischer. Då är det lättare att ta åt sig ”Friday At The Drive-In Bingo” och ”Opposite of Hallelujah”. Fast bäst är ”Shirin”. Enkelt, dynamiskt och utan manér. Ett extra plus till den snygga samplingen av introt till Bowies ”Young Americans” i ”If I Could Cry”. Som en teaterblinkning fans emellan.

Guitar Shreds

Nya grejen är tydligen s.k. guitar shreds, dvs någon tar ett klipp med en känd artist och lägger på sin egen ironiska version. Favoriten för tillfället är den här med Ozzie och hans gitarrist. Ja…se och förstå själv. Det är faktiskt riktigt kul, åtminstone en gång. De andra jag sett (Santana, Clapton, Slash) håller tyvärr inte samma nivå.

Daft Punk Alive 2007

De senaste tio årens bästa band Daft Punk släpper ny liveplatta den 19 november. På daftalive.com hittar du smått och gott, bl.a. ett videoklipp från turnen och en massa sköna hjälmbilder. Vill du ha mer bootlegkänsla? Kolla in det här klippet.

Med andra ord högtidsstunder väntar oss. För övrigt håller duon på med ett filmprojekt som de kallar Electroma. Se teaser trailer här.