Dagens analys rör Elton Johns dubbel-LP ”Yellow Brick Road” från 1973. En skiva jag lyssnade sönder som barn (det var en av två skivor min syster hade som jag verkligen gillade – den andra var Lou Reeds Transformer). Omslaget är nästan hypnotiskt. Elton, med obligatoriska platådojjor och en glansig basebolljacka lämnar rännstenen och stiger in i drömlandet. Alla andra attribut är där: glasögonen, pianot, den lilla noten. Kom med mig in i min värld ber han oss. Eller närmare bestämt Eltons och Bernie Taupins värld, för om du slår upp skivomslaget ligger textförfattaren på gräset som en del av bandet. Taupins kryptiska och ibland ekivokt raka texter är också en lika viktig del av plattan som Eltons geniala musikalitet. Lägg sedan till Gus Dudgesons wagnerlika produktion så faller alla bitarna på plats. Här fanns ingen stylingguide eller exekutiv skivbolagsproducent. Här skulle det göras tidernas bästa skiva. Punkt.
LÅT FÖR LÅT
Funeral For A Friend/Love Lies Bleeding:
I tidens anda av rockoperor och långa konceptalbum börjar skivan med en overtyrliknande lång instrumentallåt. Den mörka sakrala inledningen går snabbt över i glättig symfonirock. Och är man elak (mot Elton) så börjar man tänka på Robert Wells. Men snart glider låten in i glamrockaren ”Love Lies Bleeding”, med undebara körarrangemang och raka rör. Jerry Lewis möter Simon & Garfunkel ungefär. Det lilla pianobreaket är underbart. Lyssna Robert! Lyssna!
Candle In The Wind
Låten om Marilyn Monroe som Elton gjorde om till Lady Di. Originalet är självklart flera mil bättre. Mer poetiskt, svävande och ödsligt. Som tioåring hade jag bara en vag aning om vem Marilyn var, men det spelade inte så stor roll. Raden som drabbade mig mest är när Elton sitter i biografen och säger ”Goodbye Norma Jean, from the young man in the 22nd row, who sees you as something as more than sexual, more than just our Marilyn Monroe.”
Bennie And The Jets:
Fejkad livelåt om ett tjejband och idoldyrkan. Av någon anledning slog den stort på R n´B-lisan i USA och Elton fick därför framföra den på Oprah för ett par år sedan. Men mest minns jag när han drog ”Bennie And The Jets” på Live Aid 1985. Det gamla surfparet Jan & Dean körade med långa tubsockar och glansiga adidasshorts a`la Studio 54. Underbart.
Goodbye Yellow Brick Road
Titelspåret är en klassisk ballad, vilket det gjordes drösvis av på 70-talet. Alla ville ha sin egen Bridge Over Troubled Water. GYBR spelas alldeles för lite på Lugna Favoriter. Så byt ut alla Celine-låtar mot Elton-låtar omedelbart MTG!
This Song Has No Title:
Min favorit på plattan. Ett enkelt arr med piano, farfisa och kör. Vi pratar prärie, lägereld och gospel.
Grey Seal:
Stor pianorock. Sturm und Drang. Men vad fan handlar låten om? Han sjunger om fågel Fenix och en grå säl, eller ett sigill? Om att rita världen som den är. Att världen bara är det han ritar. Fattar någon något så kommentera.
Jamaica Jerk-Off:
Ett tidigt exempel på vit man som vill vara på Jamaica. Det skulle komma fler. Det här är en ganska trist bagatell faktiskt. Med andra ord hoppar vi snabbt till nästa låt.
I´ve Seen That Movie To:
Den här typen av Elton-ballader älskar jag. Gör du det också så lyssna också på ”High Flyin Bird” och ”Madman Across The Water”. Låten handlar om uppgivenheten och bitterheten i ett förhållande som håller på att krascha totalt. Musikaliskt verkar den nästan sakna struktur och breaket är ett gråtande solo kompat av undergångsstråkar…vackert.
Nu börjar andra plattan…
Sweet Painted Lady:
Här drömmer Bernie Taupin att han är en sjöman som går i land och besöker en bordell. Efter besöket verkar han drabbas av dåligt samvete och måste skriva en låt där han tycker lite synd om flickan han betalat för sex. Tafflig text och töntigt dragspel för att illustrera en fransk hamnstad.
The Ballad Of Danny Bailey (1909-34):
En typisk roadmovie-låt om en halvkriminell man som blir skjuten av snuten. Elton lyckas dock skapa hyfsad dramatik med sitt pianospel. Fast bäst är körerna. Och stråkarna. Dylan behövde absolut inte oroa sig.
Dirty Little Girl:
Jag vet inte hur Taupin mådde när han skrev den här texten, men han kan inte mått bra. Ett rakt utfall mot all kvinnor som inte håller stilen är vad det är. Låten i sig är en småfunkig rocker och Elton försöker banka sönder tangenterna. Det lilla synthbreaket är ännu en av alla detaljer på den här plattan som bevisar att Elton John är ett geni.
All The Young Girls Love Alice:
Märkligt nog en låt om att lesbiska tjejer slutar i rännstenen. Är man snäll skulle man kunna tolka texten som kritik mot samhällets avståndstagande mot homosexuella. Men då får man vara förbannat snäll. Fartig och glammig rocker som slutar i ett orgastiskt gitarrsolo.
Your Sister Can Twist (But She Can Rock´n´Roll):
Rak 50-talsrock, med en text om hur kul det är att bara gå ut och dansa järnet. Jätteroligt när man var tolv och på klassfesten, men idag känns den bara ansträngt flåshurtig.
Saturday Night´s Alright For Fighting:
Kanske den mest kända låten från plattan. Har varit en standard på Eltons konserter i trettiofem år. Riffet är högklassigt och låten fylld av energi. Som varning på stan men elegantare. Tajt gung.
Roy Rogers:
Nu börjar det bli riktigt spännande. Det här är nämligen Taupins kärleksfulla hyllning till barndomsidolen Roy Roger som red in i alla små pojkars hem med TV:n på 50-talet. Elton John gick tidigt hem i USA och det förstår man när man hör den här låten som är en glimrande Country and Blues-ballad. Och den hade stått sig väl på vilken Bob Seger-platta som helst.
Social Disease:
Countrytemat fortsätter med en låt om att trasha ner sig fullständigt på sprit. Snygga handclaps i andra halvan. Lyssna på hög volym!
Harmony:
Avslutningslåten är en magisk ballad om att ta kontakt med en gammal vän, eller snarare kärlek. Kanske en temasång för Facebook?
Gå nu och köp plattan på vinyl och njut.
PetSound's Weblog 