På tisdagskvällen tog jag mig till Stora Teatern för att se på Ed Harcourt. Ett kyligt regn strilade ner och jag var lagom förväntansfull, främst för att min relation till engelsmannen ärligt talat är obefintlig. Hemma ligger i och för sig plattan ”Strangers” – men jag lyckades aldrig komma in i den och gav upp efter tre lyssningar. Det saknades de där låtarna som tar tag i dig, de självklara melodierna. Tyckte jag.
Men jag hade gott sällskap i tisdags och den inbjudande teatern var fullsatt upp till tredje balkong. Scenen var också exemplariskt dekorerad. Ett gammalt piano med en kandelaber, en gatlampa, en obestämd buske. Det var laddat för en stämningsfull afton.
Ed går på tillsammans med sin gitarrist och verkar vara på bra humör. Publiken är dock ganska avvaktande och kommer inte igång förrän han kör call and respons mellan balkong och parkett.
Efter några låtar inser jag att Ed Harcourt har det mesta för att bli en ikon inom nya singer song writer-vågen (vilket han kanske redan är för många). Där finns en känslig och uttrycksfull röst, en behaglig engelsk självdistans, ett eget pianosound och lagom mycket good locks. Det enda som saknas är starka låtar. Ed saknar helt enkelt starka låtar. Därför funkar det inte här och nu för mig. Melodierna rullar på i en närmast oändlig likformighet med komp av piano och gitarr. Enda gången han bryter rytmen är när han kör några mer ruffa nummer med loopat trumkomp och megafonsång. Men bara då infinner sig någon slags nerv. Tyvärr räcker det inte.
Nu kanske det är orättvist av mig att döma Ed utan att ha full koll på skivor, texter, subtexter, historien bakom. Men jag ser vad jag ser och hör vad jag hör och min teori är att Harcourts musik funkar bättre när man är på tu man hand med honom, när man har gott om tid att urskilja de små nyanserna och få personlig kontakt med musiken. För mig infinner sig inte den kontakten på Storan den här kvällen.
PetSound's Weblog 