Junger Amerikanischer Jens

Som sista människan i världen tänkte jag nämna något om Jens Lekmans nya platta. Ärligt talat har jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans röst (för gnälligt som i en majoritet av svensk indie) men på ”Kortedala” funkar det mycket bättre. Varför? Har inget rakt svar på det…men på något sätt stakar han ut vägen mot ett helt eget uttryck. Till skillnad från många andra tycker jag dock att de övertydliga soulpastischerna ”And I Remember Every Kiss” och ”Sipping On The Sweet Nectar” är aningen för mycket …just pastischer. Då är det lättare att ta åt sig ”Friday At The Drive-In Bingo” och ”Opposite of Hallelujah”. Fast bäst är ”Shirin”. Enkelt, dynamiskt och utan manér. Ett extra plus till den snygga samplingen av introt till Bowies ”Young Americans” i ”If I Could Cry”. Som en teaterblinkning fans emellan.

Drömprojekten som aldrig blev av

Ibland drömmer vi om att våra favoritartister borde göra något nytt. Ta en annan väg. Testa ett annorlunda sound. Ge sig på en oväntad genre. Samarbeta med den och den. På något sätt vill vi vara deras rådgivare och producenter, och skapa vårt eget drömprojekt. Här är ett:

DAVID BOWIE GÖR EN HOUSEPLATTA

Det är i början på 1988. Bowie har nyligen avslutat sin teatraliska Glass Spider Tour och inser att han måste göra något nytt. Igen. 80-talet har inte varit så lyckat. Efter succén med Let´s Dance har den forne trendsettern och outsidern nästan drunknat i mainstreamträsket. Han funderar på att starta en grupp, ett rockprojekt. Något smalare. Men en dag ringer det från Chicago. En ung DJ och musikproducent presenterar sig: Marshall Jefferson. Han vill göra en skiva med David. Han vill uppdatera hans utflykter i den amerikanska soulvärlden under 70-talet. En slags Young Americans 2. Men nu heter inte soul soul. Eller disco. 1988 stavas soul HOUSE. Bowie har en vag aning om vad han pratar om, men ber Marshall skicka en tejp. I oktober 1988 kommer Bowies nya platta ut. En mörk betraktelse över kärleken i en allt mer maskinell värld. Till en hypnotisk 4 to the floor-beat sjönger The Thin White Duke hjärtat ur sig, uppbackad av energiskt pianospel och tre skönsjungande gossar som snart skulle göra sig en egen karriär under namnet Ten City. Hardcorefansen är överlyckliga. Nästa år börjar Bowie intressera sig för dödsmetall. Tyvärr. Men varje kväll från och med nu, riktar Bowiefans från Philadelphia till Tokyo ett stort tack till en ung DJ från Chicago som hade en vision.