Guldkorn från Youtube

Youtube är – som Fredrik Strage konstaterat – en guldgruva för musikarkeologer. Plötsligt kan du återuppliva det där TV-inslaget med Talking Heads från 80-talet som etsade sig fast. Eller hitta helt nya klipp med favoritartister du knappt trodde det existerade några rörliga bilder på. Här är några personliga favoriter.

DAVID BOWIE PÅ SNL 1979

Jag måste ha sett det här inslaget första gången i någon av alla de kanaler som sände reprisavsnitt av SNL i USA på åttiotalet. Showens värd är Martin Sheen som gör en underbar parodi på Apocalypse Now. Sheen ger sig – på uppdrag av filmbolaget – upp för en flod i Fillipinerna för att söka efter en urflippad Francis Ford Coppola som överskridit budgeten för filmen med miljarder och valt att avbryta all kontakt med filmbolagsrepresentanterna. Bowie framför ”TVC15” och ”Boys Keep Swinging” tillsammans med crossdressarna Klaus Naomi och Joey Arias.

TVC15

PENNEBAKER TOLKAR DUKE ELLINGTONS ”DAYBREAK EXPRESS”

I sanning ett stycke revolutionerande musikhistoria och kanske den första musikvideon. Pennebaker låter kameran flyta fram genom ett soldränkt New York och skapar en perfekt harmoni mellan bild och musik.

Daybreak Express

  

RAMONES ANALYSERAR SITT SAMARBETE MED PHIL SPECTOR

På papperet var det ett drömprojekt. Demonproducenten Spector skulle ta sig an punkikonerna Ramones. Men i verkligheten blev det en katastrof. Plattan – ”End of The Century” – var förvånansvärt blek och även början till bandets sammanbrott. Skillnaderna mellan Joey, idealisten och Johnny, pragmatikern blev alltmer tydliga. Fast det största problemet just då var Phil Spectors vansinne och perfektionism. Han kunde tvinga Johnny att spela samma not 60-70 gånger, vilket måste varit en plåga för rockern.  Spectors vapenfeticshism  och paranoia ledde också till att han i princip höll bandet som gisslan i sin villa i LA under en kort period.

Länk 

Ed Harcourt på Stora Teatern

På tisdagskvällen tog jag mig till Stora Teatern för att se på Ed Harcourt. Ett kyligt regn strilade ner och jag var lagom förväntansfull, främst för att min relation till engelsmannen ärligt talat är obefintlig. Hemma ligger i och för sig plattan ”Strangers” – men jag lyckades aldrig komma in i den och gav upp efter tre lyssningar. Det saknades de där låtarna som tar tag i dig, de självklara melodierna. Tyckte jag.

Men jag hade gott sällskap i tisdags och den inbjudande teatern var fullsatt upp till tredje balkong. Scenen var också exemplariskt dekorerad. Ett gammalt piano med en kandelaber, en gatlampa, en obestämd buske. Det var laddat för en stämningsfull afton.

Ed går på tillsammans med sin gitarrist och verkar vara på bra humör. Publiken är dock ganska avvaktande och kommer inte igång förrän han kör call and respons mellan balkong och parkett.

Efter några låtar inser jag att Ed Harcourt har det mesta för att bli en ikon inom nya singer song writer-vågen (vilket han kanske redan är för många). Där finns en känslig och uttrycksfull röst, en behaglig engelsk självdistans, ett eget pianosound och lagom mycket good locks. Det enda som saknas är starka låtar. Ed saknar helt enkelt starka låtar. Därför funkar det inte här och nu för mig. Melodierna rullar på i en närmast oändlig likformighet med komp av piano och gitarr. Enda gången han bryter rytmen är när han kör några mer ruffa nummer med loopat trumkomp och megafonsång. Men bara då infinner sig någon slags nerv. Tyvärr räcker det inte.

Nu kanske det är orättvist av mig att döma Ed utan att ha full koll på skivor, texter, subtexter, historien bakom. Men jag ser vad jag ser och hör vad jag hör och min teori är att Harcourts musik funkar bättre när man är på tu man hand med honom, när man har gott om tid att urskilja de små nyanserna och få personlig kontakt med musiken. För mig infinner sig inte den kontakten på Storan den här kvällen.

Mer alternativ julmusik

På allmän begäran:

1. Cat Stevens – Peace Train 
2. Bruce Springsteen – Darkness On The Edge of Town
3. David Sylvian – Forbidden Colours
4. Eddie Kendricks – He´s A Friend of Mine
5. Brian Wilson – Love And Mercy
6. Blur – The Universal
7. Joe Smooth – Promised Land
8. Augustus Pablo – Guess Who´s Coming To Dinner
9. Martha Reeves & The Vandellas – Come Get These Memories
10. Koop – Come To Me

Gangstarap dissekerad och analyserad

Någon fick för sig att göra en matematisk inventering av innehållet i gangstarap.

Ny Lista

10 låtar som flöt upp till ytan 2007 kan du läsa om här.

Guitar Shreds

Nya grejen är tydligen s.k. guitar shreds, dvs någon tar ett klipp med en känd artist och lägger på sin egen ironiska version. Favoriten för tillfället är den här med Ozzie och hans gitarrist. Ja…se och förstå själv. Det är faktiskt riktigt kul, åtminstone en gång. De andra jag sett (Santana, Clapton, Slash) håller tyvärr inte samma nivå.

Håll ut…

Jag ska ut på turne i helgen, men på måndag kommer en ny lista med fokus på ny pop. Och. En djupt djuplodande analys av Yellow Brick Road. Till dess. Ta det piano.

Punk Vs Disco

I min barndom, och framför allt 1977, så fanns det två läger. De som gillade punk och de som gillade disco. Det var Ramones mot Bee Gees, Sex Pistols mot Sylvester, Clash mot Chic. (På 80-talet låg motsättningen istället mellan synthare och hårdrockare.) Glo (punkgrupp från Åsa) sjöng ”Luggen e sne å klacken e hög, dessa jävla discobög”. Men för mig fanns det ingen motsättning, jag var väl för ung och naiv. Och jag älskade ”Sheena Is Punkrocker lika mycket som ”Relight My Fire”. Det sköna med både punken och discon var energin, glädjen, ruset. Det som ryckte med dig från naveln och neråt. Så gillar du både punk och disco, eller var och en för sig. Lägg en regning lördag eftermiddag på de här låtarna:

Phreek ”Weekend” – en våldsam discodänga med all den energi och råhet som riktigt bra punk står för.

Clash ”Magnificent Seven” (eller den intrumentella Magnificent Dance) – White funk från Hammersmith!

Billie ”Nobodys Bussiness” – Ok, något senare låt men riktigt stökig 80-tals electrodisco.

Bryan Ferry ”Tokyo Joe” – Snygge-Bryan kunde inte bestämma sig, men det blev ju bra ändå…

Donna Summer ”I Feel Love” – Hallå! Kom inte och säg att det här inte är punk.

ESG ”Moody” – Funkpunk tror jag de kallade det.

Ian Dury ”Spasticus Autisticus” – Kanske lite lam för att vara punk, men Ian är ändå Ian. Och svänger gör det.

LCD Soundstystem ”Loosing My Edge” – Ok, ny låt. Men den borde ha släppts 1979.

Fyll gärna i fler exempel:

Jazz är livsfarligt!

Jo, så är det. Jazz är djävulens musik, det vet vi. Den får oss att dansa okontrollerat, röka lustig tobak och rycka med våra huvuden. Jazzlåtar kan vara flera LP-sidor långa och försätta oss i ett tillstånd av salig idioti, göra oss världsfrånvända och fullkomligt okababla till någon form av samhällsnyttigt arbete. Så akta dig för jazz.

Hård rock

Erkänner villigt att jag inte är någon fena på Maiden, Sabbath och allt vad de heter. Mitt intresse för hårdrock nådde inte längre än till Led Zeppelin. Tycker att Ted Templemen sammanfattar mina känslor för genren ganska väl i det här avsnittet av Yacht Rock.