Junger Amerikanischer Jens

Som sista människan i världen tänkte jag nämna något om Jens Lekmans nya platta. Ärligt talat har jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans röst (för gnälligt som i en majoritet av svensk indie) men på ”Kortedala” funkar det mycket bättre. Varför? Har inget rakt svar på det…men på något sätt stakar han ut vägen mot ett helt eget uttryck. Till skillnad från många andra tycker jag dock att de övertydliga soulpastischerna ”And I Remember Every Kiss” och ”Sipping On The Sweet Nectar” är aningen för mycket …just pastischer. Då är det lättare att ta åt sig ”Friday At The Drive-In Bingo” och ”Opposite of Hallelujah”. Fast bäst är ”Shirin”. Enkelt, dynamiskt och utan manér. Ett extra plus till den snygga samplingen av introt till Bowies ”Young Americans” i ”If I Could Cry”. Som en teaterblinkning fans emellan.